Tiden rusar iväg, det var ett tag sedan jag anlände till Piteå. Det var en lång tåg/bussresa från Malmö som gav tid till eftertanke och möjlighet att smälta lite av sommarens upplevelse. På busstationen i Piteå väntade mor och far och även om äventyret gärna fått fortsätta var jag lycklig över att vara hemma.Känslan av att nå det mål man drömt om i flera år är obeskrivbar. Jag hade svårt att förstå att något jag slitit för i veckor faktiskt tog slut. Ett vemod infann sig som någon slags ångest över att något jag levt med i flera år nu tog slut men kvar finns en fantastisk upplevelse, alla bilder som fotograferats och min dagbok som jag skrivit. Jag vill dela med mig av känslan och försöka förklara med några rader ur min dagbok.Dag 46 Malmö Avverkade km: 3108…En viss tomhet infinner sig i mitt luftrum när en stor dröm har suddats ut från min fantasivärld. Drömmen blev till verklighet när jag efter 305 mil på cykelsadeln rullade ut på udden, till Sveriges sydligaste punkt.Jag firar min ankomst med äppelsoppa kryddad med kanel a la varma koppen. Jag sätter mig med blickfånget på skylten som klargör platsens geografiska läge. Några tillresta turister skämtar om resan till Treriksröset och ställer sig frågande hur det ser ut där. Jag vet men jag säger ingenting, den karamellen håller jag för mig själv.När jag sedan lämnar Smygehuk vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Det ska bli skönt att komma hem men jag älskar verkligen mitt tält och min sovsäck och denna sommar har även fått mig att ta cykeln till mitt hjärta. Ännu en ägodel som har gett mig så många minnen och upplevelser. På kvällen har tältresning och matlagning inte varit ett straff som många tror, utan givit mig en trygghet där jag kan sova och vila ut. På morgonen har det varit en frihet att få sätta sig på cykeln för att trampa vidare på nya upptäcktsfärder……CarroTyvärr fick Bettan avbryta och jag valde att fortsatta själv. Visst har det varit ensamt många gånger, ingen att dela upplevelsen med, ingen att diskutera vägval med och en aning osäkert när man tvingats lämna cykel med packning utanför mataffärerna för att handla. Samtidigt har ensamheten lett mig till personliga framgångar som ”jag kan” och ”jag vågar”. Det har också lett mig till just de platser som jag önskat besöka och jag har kunnat göra mina timmar på cykeln till en dag som passar mig. Jag tvekade aldrig på att fortsätta själv och har aldrig behövt fundera över att avbryta, ja, tanken har aldrig funnits, inte ens när regnet öst ner, när motvinden var som värst eller cyklingen som tråkigast. I Malmö hade jag problem med att skicka iväg min cykel med bussgods. Det fanns ingen cykelhandlare som sparat en cykelkartong och utan den tar bussgods inte emot cyklar. Jag som slagit in min cykel i annan kartong fick tjata och till slut med gråten i halsen fick jag mot en högre summa iväg min cykel. Tack och lov för mitt tåg skulle gå på kvällen och jag hade inte tid att vänta på att någon av cykelhandlarna skulle få en cykelkartong till övers… Efter en vecka hemma i Piteå anlände också min älskade cykel.Tyvärr är det väldigt svårt att resa med cykel i Sverige. Jag har mött många utländska turister som gärna hade velat ta buss eller tåg norrut men blivit hindrade just för att det i stort sett är omöjligt att ta med sig cykeln. Faktum är att till 99% består alla cykelturister i Sverige av en annan nationalitet. Dom flesta kommer från Tyskland, Holland och Nederländerna och många av dom vill upp till norrländska skogarna för att se ren, älg och kanske björn…Det är mycket jag fått se och uppleva, till och med ett kalhygge blev ett paradis med doft av hallon och färska bär. Intrycken är många och jag vet av erfarenhet att det tar tid för dem att lägga sig till ro. Resan har varit helt fantastisk även om motvinden någon gång fick tårar att trilla på min kind. Redan nu ser jag fram emot nya äventyr. När, var och hur är inte bestämt men tomrummet i min fantasivärld är fullt av nya drömmar! Tusen tack och kramar i massor till alla er som gjort denna resa till vad den blev! Ett stort tack till: Piteå kommun, årets cykelstad 2006Och ett speciellt tack till:Mor & far som skjutsat, fixat och donat.Kicki som har skött om min lägenhet.Alla mina vänner som har hjälpt, stöttat och peppat mig.Till er som följt mig på bloggen, det har varit inspirerande att se så många besökare och ni som skrivit till mig, det har piggat upp!Sist men inte minst!BETTAN, jag har saknat dig många gånger under turen!Med vänliga hälsningar Carro