Tiden rusar iväg, det var ett tag sedan jag anlände till Piteå. Det var en lång tåg/bussresa från Malmö som gav tid till eftertanke och möjlighet att smälta lite av sommarens upplevelse. På busstationen i Piteå väntade mor och far och även om äventyret gärna fått fortsätta var jag lycklig över att vara hemma.Känslan av att nå det mål man drömt om i flera år är obeskrivbar. Jag hade svårt att förstå att något jag slitit för i veckor faktiskt tog slut. Ett vemod infann sig som någon slags ångest över att något jag levt med i flera år nu tog slut men kvar finns en fantastisk upplevelse, alla bilder som fotograferats och min dagbok som jag skrivit. Jag vill dela med mig av känslan och försöka förklara med några rader ur min dagbok.Dag 46 Malmö Avverkade km: 3108…En viss tomhet infinner sig i mitt luftrum när en stor dröm har suddats ut från min fantasivärld. Drömmen blev till verklighet när jag efter 305 mil på cykelsadeln rullade ut på udden, till Sveriges sydligaste punkt.Jag firar min ankomst med äppelsoppa kryddad med kanel a la varma koppen. Jag sätter mig med blickfånget på skylten som klargör platsens geografiska läge. Några tillresta turister skämtar om resan till Treriksröset och ställer sig frågande hur det ser ut där. Jag vet men jag säger ingenting, den karamellen håller jag för mig själv.När jag sedan lämnar Smygehuk vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Det ska bli skönt att komma hem men jag älskar verkligen mitt tält och min sovsäck och denna sommar har även fått mig att ta cykeln till mitt hjärta. Ännu en ägodel som har gett mig så många minnen och upplevelser. På kvällen har tältresning och matlagning inte varit ett straff som många tror, utan givit mig en trygghet där jag kan sova och vila ut. På morgonen har det varit en frihet att få sätta sig på cykeln för att trampa vidare på nya upptäcktsfärder……CarroTyvärr fick Bettan avbryta och jag valde att fortsatta själv. Visst har det varit ensamt många gånger, ingen att dela upplevelsen med, ingen att diskutera vägval med och en aning osäkert när man tvingats lämna cykel med packning utanför mataffärerna för att handla. Samtidigt har ensamheten lett mig till personliga framgångar som ”jag kan” och ”jag vågar”. Det har också lett mig till just de platser som jag önskat besöka och jag har kunnat göra mina timmar på cykeln till en dag som passar mig. Jag tvekade aldrig på att fortsätta själv och har aldrig behövt fundera över att avbryta, ja, tanken har aldrig funnits, inte ens när regnet öst ner, när motvinden var som värst eller cyklingen som tråkigast. I Malmö hade jag problem med att skicka iväg min cykel med bussgods. Det fanns ingen cykelhandlare som sparat en cykelkartong och utan den tar bussgods inte emot cyklar. Jag som slagit in min cykel i annan kartong fick tjata och till slut med gråten i halsen fick jag mot en högre summa iväg min cykel. Tack och lov för mitt tåg skulle gå på kvällen och jag hade inte tid att vänta på att någon av cykelhandlarna skulle få en cykelkartong till övers… Efter en vecka hemma i Piteå anlände också min älskade cykel.Tyvärr är det väldigt svårt att resa med cykel i Sverige. Jag har mött många utländska turister som gärna hade velat ta buss eller tåg norrut men blivit hindrade just för att det i stort sett är omöjligt att ta med sig cykeln. Faktum är att till 99% består alla cykelturister i Sverige av en annan nationalitet. Dom flesta kommer från Tyskland, Holland och Nederländerna och många av dom vill upp till norrländska skogarna för att se ren, älg och kanske björn…Det är mycket jag fått se och uppleva, till och med ett kalhygge blev ett paradis med doft av hallon och färska bär. Intrycken är många och jag vet av erfarenhet att det tar tid för dem att lägga sig till ro. Resan har varit helt fantastisk även om motvinden någon gång fick tårar att trilla på min kind. Redan nu ser jag fram emot nya äventyr. När, var och hur är inte bestämt men tomrummet i min fantasivärld är fullt av nya drömmar! Tusen tack och kramar i massor till alla er som gjort denna resa till vad den blev! Ett stort tack till: Piteå kommun, årets cykelstad 2006Och ett speciellt tack till:Mor & far som skjutsat, fixat och donat.Kicki som har skött om min lägenhet.Alla mina vänner som har hjälpt, stöttat och peppat mig.Till er som följt mig på bloggen, det har varit inspirerande att se så många besökare och ni som skrivit till mig, det har piggat upp!Sist men inte minst!BETTAN, jag har saknat dig många gånger under turen!Med vänliga hälsningar Carro

SMYGEHUK!!!Jag har förverkligat en stor dröm, jag har cyklat från Sveriges nordligast punkt Treriksröset till Sveriges sydligaste punkt Smygehuk. Idag kvart i tre rullade jag ut på udden där skylten som klargör om platsens geografiska läge står. Känslan är obeskrivbar, det är inget glädjerus. Jag ler men det känns vemodigt att min resa är över. Något jag levt med i flera år är nu slut, fast det är klart, minnen, foton och dagbok finns ju kvar...Nu ska jag bara ta mig upp till Malmö för att sedan ta tåg/buss hem till Piteå. Sedan hoppas jag få återkomma med lite tankar och funderingar från min resa samt kanske lite bilder. Nu väntar nästan ett dygns resa för att ta mig hem, det som i stort sett tagit mig 45 dagar på cykel...På återseende!Hälsningar Carro

Löderups strandbadIdag besökte jag Stenshuvud nationalpark. Efteratt bestigit Stenshuvud med 98 möh gjorde jag ett stop på café Anorlunda. Drömmen för en cyklist som i vanliga fall knaprar Singoallakex och neskaffe. Här får man fika hur mycket man vill till priset av en dryg femtiolapp. Underbart med riktigt kaffe och hembakt!Nu har jag slagit läger vid Löderups strandbad. Om inget oförutsett händer kommer jag att nå Smygehuk imorgon. Det är ofattbart att jag är så nbära mitt mål. Även om jag tittar på kartan och mäter så förstår jag inte att min resa snart är över. Imorgon kan bli en stor dag!Hälsningar från Carro

KivikNu har jag lämnat Bromölla med sikte på mitt stora slutmål Smygehuk. Under förmiddagen fick jag sällskap av Daniel ochb Pelle som trampade med mig. Det har varit härliga vilodagar med sol, bad och utflykter..//Carro

BromöllaNär jag planerade min resa hemma beräknade jag att sträckan jag skulle cykla skulle bli ca 270 mil, men det finns allt för mycket att titta på och min fysik har klarat cyklandet allt för väl vilket gjort att sträckan kommer bli mycket längre. Nu har jag nått Bromölla där jag stannar några dagar för att hälsa på Daniel, Pelle och Martina. Daniel och Martina träffade jag förra sommaren då jag vandrade Kungsleden och i vintras var Daniel och Pelle och hälsade på i Åre för att åka lite skidor och nu är jag i Södern...På min väg till Bromölla passerade jag Ljuder. Det var i dessa trakter som Karl-Oscar och Kristina i Utvandrarna levde. Bland annat passerade jag Åkerby vägskäl där man rest en minnessten för alla de som lämnade Sverige för Amerikat. Det finns en sträcka som kallas Utvandrarnas väg som går till Karlshamn där amerikabåtarna lämande Sverige, den sträckan vill jag någon gång i mitt liv uppleva!På återseende!//Carro

KostaNu har jag besökt de tre största glasblåserierna i Sverige, Boda, Orrefors och Kosta. Det är ett fantastiskt hantverk och jag imponeras av glasblåsarnas skickliga arbete med den heta sirapsliknande massan. Det är varmt i hytterna och när jag sen ska lämna Kosta kommer huvudvärken smygande i sommarhettan. När det också slår mig att jag har ett blött tält på pakethållaren bestämmer jag mig snabbt för att slå läger för natten.//hälsningar från Carro

KalmarFastland under fötterna. Jag har lämnat Öland. Det är cykelförbud på Ölandsbron och istället finns det en grratis cykelbuss som transporterar cyklister med cyklar över Kalmarsund.Jag har också fått slå upp sista sidan i mitt karthäfte. Det innebär att min resa snart är över. Det är drygt en vecka till jag sätter mig på tåget/bussen hem till Piteå om inget annat händer längs vägen vill säga...Dock återstår fortfarnade saker att göra längs vägen. Jag ska kolla in glasblåsning i glasriket, besöka kompisar i Sölvesborg/Bromölla och sedan Österlen.

Köpingsvik, ölandDet är ett fantastiskt landskap jag trampar mig igenom. efter att ha korsat ön och åter nått den västra sidan följer jag en skumpig grusväg med havsutsikt hela dagen! Jag håller samma hastighet som bilarna och hastigheten överstiger inte 15 km/h. Det är torrt och kargt, det dammar från vägen men jag njuter och närhelst du vill kan du stanna för en fikapaus, vilopaus eller vad du vill.På eftermiddagen mulnar det dock igen, några enstaka droppar färgar mina kläder prickiga. Jag ökar tempot och slår läger i Köpingsvik norr om Borgholm. Vad som väntar imorgon återstår att se...På återseende!// Carro